KISO

Nu har det idag gått 2 år sedan du försvann, älskade lillebror. Två år sedan du valde att ta ditt liv och försvinna från oss. Det var för dig den enda utvägen, sorgligt nog. Vi som hade gjort precis allt för att hjälpa dig. Jag saknar dig så mycket. Jag höll på att kvävas av sorg imorse när jag såg minnesannonsen i tidningen. Ikväll ska jag och mormor åka till dig och sätta blommor. Jag är inte ensam, jag vet det. Men jag känner mig ensam. För alla andra går livet bara vidare men för mig kommer sorgen och saknaden aldrig bli mindre. Ingen kan förstå, ingen kan känna, folk kan bara finnas. Jag får bära det tunga själv, helt själv. Även om jag har många med mig som sörjer så sörjer vi allihop på olika sätt. Det går aldrig att komma undan. Därmed är jag unik med mitt sorgesätt. Hur kan livet få bli så orättvist? Jag kan inte förstå. Det smärtar, gör ont och jag vill bara skrika. Tack gode gud att jag har så många fina människor runt omkring mig. Frågan är bara varför jag känner mig så förbannat ensam?